April månads instagrammare: Johanna Bernhardson, dokumentärfilmare och filmlärare
Publicerad 1 april 2020
Tjejgänget från barndomen. Hemlösa farbror Ronny och mormor May på ålderns höst. De har alla sina självklara platser i Johanna Bernhardsons dokumentärer. ”Jag är alltid tydlig med det personliga perspektivet i mitt utforskande”, konstaterar hon.
Vad har du på gång just nu?
− Min senaste film ”Oceaner av tid” blev klar i januari och jag hoppas att den kommer att visas på många festivaler framöver, när corona-vakuumet är över. Jag har ett nytt projekt på gång om min pappa och hans tre bröder som känns oerhört lustfyllt. Just nu sitter jag och tittar igenom material och väljer ut till en första pilot. Filmen har arbetsnamnet ”Bröderna Andersson” och produceras av Cinenic Film. Jag jobbar också halvtid som lärare och kursansvarig på filmproduktionsutbildningen på Göteborgs Folkhögskola, men nu har skolan fysiskt stängt efter regeringsbeslut om att alla vuxenutbildningar skall hållas på distans, så vi har handledning online istället. Förresten, ansökan till skolan är öppen till och med 15 april!
Vad kännetecknar filmutbildningen på Göteborgs folkhögskola?
− Det som skiljer vår utbildning från många andra på samma nivå är nog att alla elever är upphovsperson till sin egen slutfilm. Filmerna visas på bio Capitol i maj varje år. Jag tycker det är viktigt att själv få stå för sitt verk, även om eleverna så klart hjälps åt mycket. Kanske för att det varit så viktigt för mig att vara en stor del i en liten film, istället för en liten del av en stor film.
Många av dina egna filmer är korta dokumentärer. Hur kommer det sig att du fastnat för just det formatet?
− Det har jag nog egentligen inte, men mina idéer hittills har lämpat sig som korta filmer och jag tror vi är på väg bort från fixeringen vid långfilm. Jag önskar att filmer kunde få ha den längd som just den filmen behöver, inte vara styrda efter exempelvis SVT:s ”slottider” eller andra konventioner. Jag tycker om att berätta sparsmakat och renodlat, men min nya film kommer att bli betydligt längre än de tidigare.
Berätta lite mer om varför dina filmer oftast har en personlig ansats!
− Min första film handlade om min farbror Ronny som var hemlös och missbrukare. När jag gjorde den upptäckte jag att det var en tillgång att jag redan kände honom, att vi hade en personlig relation. Kort därefter fick jag mitt första barn, och varken kunde eller ville resa långt, och det hjälpte mig att hitta historier i min närhet. I de flesta familjer finns hur många historier som helst som väntar på att berättas och ofta blir det mer allmänmänskligt ju mer personlig du är. Inte tvärtom. Jag har till och med filmat mig själv när jag fött barn.
Varför blev det film för din del och hur såg din väg in i branschen ut?
− Mitt allra första jobb inom kultur över huvud taget var som statist på dåvarande Storan, där jag var frampuckeln på en kamel. Men den stora anledningen till att jag började med film var att jag har en farbror i Stockholm, Roy Andersson, som är filmare. Jag fick en praktikplats hos honom och kom rätt in i arbetet med ”Sånger från andra våningen”. Där blev jag kvar i fyra år till filmen hade premiär i Cannes år 2000. Jag arbetade med scenografi, dekormåleri och rekvisita, och utbildade mig sedan till scenograf på HDK i Göteborg och frilansade inom det fältet i några år. Det är tack vare att Roy fanns som jag över huvud taget visste att man kunde jobba med film. Alla behöver möta människor som jobbar inom konstnärliga fält för att få en chans att veta att det ens existerar. När jag arbetat pedagogiskt, med till exempel Skapande Skola, har tänkt mycket på det. Att det faktiskt kan betyda mycket. Ibland får man ta rollen som förebild och inspirera och uppmuntra.
Hur kommer det sig att du lämnade scenografin och blev filmare?
− När jag jobbade med ”Sånger från andra våningen” var scenografiarbetet som att måla en jättestor tavla tillsammans. Minsta lilla detalj var avgörande och även om det var jobbigt så var det väldigt kreativt och kollektivt. Så var det inte ute i ”den vanliga branschen”.
Hur var det där?
− Det var mer stress och tunga lyft än kreativitet. I alla fall upplevde jag det så. Under tiden på HDK lånade jag en videokamera och gjorde min första dokumentärfilm. Då kände jag att jag var hemma. Jag njöt av hela processen. Mötet med personen jag filmade, filmandet, klippningen och att visa den för publik. Sedan dess har jag haft fokus på de egna filmerna, även om jag jobbat med mycket annat inom film och TV också.
Vad kan vi förvänta oss av dig som april månads instagrammare?
− Ja, det finns ju risk att det mest blir karantänbilder där jag förgäves försöker klippa film i köket medan barnen härjar omkring. Men jag kommer bland annat att göra inlägg om mina filmer, både pågående och äldre, och om hur jag resonerar kring filmskapande.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Johanna Bernhardson
Gör inom film: Dokumentärfilmare med den egna firman Subjektobjekt och filmlärare i dokumentärt berättande på Göteborgs folkhögskola.
År i branschen: 24
Bästa branschminne: ”Om det ska vara ett minne från Göteborg så är den roligaste produktionen jag jobbat med faktiskt ’På spåret’ där jag var attributör i åtta säsonger. Mycket tack vare att det var så bra musik som repades under dagen då jag ställde i ordning miljön.”
Favoritfilm: ”Det är väldens svåraste fråga, men jag säger ’Hiroshima, min älskade’, ’Sånger från andra våningen’, ’Amatörer’ och typ alla filmer av Agnès Varda.”