Jag skrev filmdagbok för filmtidningen POV. Läs gärna texten i länken nedan.

”Att filma är att våga. Jag tror att jag gör film om mina nära för att våga komma dem ännu närmare. Jag gör icke-konfronterande filmer, jag är öppen för vad personerna har behov att prata om och går inte dit för att hämta hem det jag redan planerat. Visst är det jag som bestämmer över filmen i slutändan men sökandet efter filmens kärna pågår långt in i klippningen.

Jag lyssnar och bryr mig. I stället för att styra och få dem att passa in i en redan uttänkt film kommer jag bara där med min kärlek, omsorg, närvaro – och kamera. Det är nog sån jag är som person. Jag låter till och med hunden bestämma vart vi ska gå på promenad. Och hon väljer alltid fina vägar som jag inte själv hade kommit på! Mina filmer är sådana som jag är som person. Då och då längtar jag lite efter att folk om mina filmer ska säga eller skriva: «Som en käftsmäll mot patriarkatet” eller nåt liknande tufft. Men det blir alltid mer som : «En väldigt fin och varm film.»

Kan att filma vara ett sätt att fånga nuet? Jag tror det är det jag försöker, jag startar ofta en filmprocess då jag plötsligt inser att något är på väg att förändras. Som att min morfar skulle behöva flytta till ett hem, barnen växa upp eller som i den här filmen, en rädsla för att någon av bröderna Andersson skulle dö.”

https://triart.se/pov/artikel/bakom-kulisserna-med-broderna-andersson